Som jag har sagt tidigare bör inte trossamfund ha vigselrätt.

En debattartikel i SvD skriven av fyra biskopar i Svenska kyrkan går helt på min linje, och deras sakframställan innehåller följande formulering:

Vem ska få viga med juridisk giltighet och vem ska inte få det? Risken för godtycke och diskriminering av många mindre samfund, och alla enskilda som vill ha sin bröllopsfest i annan ordning, är uppenbar.

Mycket väl talat.

Jämför gärna med det jag skrev:

Poängen är dock inte att alla trossamfund skall ha samma rättigheter, utan att alla religiösa och icke-religiösa skall ha samma rättigheter som alla andra religiösa och icke-religiösa.

Man kan nästan tro att biskoparna läser min blogg.

I september förra året skrev jag att trossamfund inte bör ha laglig vigselrätt. Sedan dess har förstås debatten rasat vidare på olika sätt i olika media, och efter vad som framstod som en orgie av ogenomtänkta uttalanden och oinsatta åsikter från höger såväl som vänster kom till slut Alliansen fram med ett förslag som är mer konstigt än något annat. Motionen går att läsa i sin helhet tex här, och det som är utmärkande är väl att man äntligen (!) önskar jämställa Svenska kyrkan med övriga trossamfund i det att även Svenska kyrkans präster måste ansöka om vigselförrättartillstånd i framtiden.

Att på detta sätt göra det “rättvist” mellan Svenska kyrkan och övriga trossamfund kanske framstår som en strukturellt riktig åtgärd.

Poängen är dock inte att alla trossamfund skall ha samma rättigheter, utan att alla religiösa och icke-religiösa skall ha samma rättigheter som alla andra religiösa och icke-religiösa. För medlemmen i Svenska kyrkan eller den obundne agnostikern eller ateisten kanske det framstår som självklart att man är med i en ett samfund, om man är religiös, och att detta samfund även uppfyller de krav som ställs på ett samfund för att det ska få vigselförrättartillstånd. Så ligger det emellertid inte alls till. Många religiösa i Sverige är faktiskt helt obundna organisatoriskt, eller tillhör en organisation som kanske inte är ett registrerat trossamfund, eller, om det är det, ändå inte uppfyller kraven, eller helt enkelt inte har råd med de utgifter som behövs för vigselförrättartillstånd.

Att på detta sätt “jämställa” Svenska kyrkan med “övriga trossamfund” är alltså i själva verket ingenting annat än att fortsätta ge större rättigheter åt stora trossamfund än åt små, och att erkänna religion så länge den är organiserad, men alls icke om den är oorganiserad.

Det enda rimliga är därför fortfarande att helt ta ifrån religiösa samfund vigselrätt.

Vidare bör man naturligtvis avskaffa lagliga vigselförrättare helt. Den lagliga vigseln, eller vad man vill kalla det, bör vara ett avtal som alla andra som kan lösas med ett par signaturer och ett par vittnen, eller, naturligtvis, med Bank-ID på en myndighets webbplats. I det läget kan man ju dessutom sätta startdatum till den dag då man skall ha sin religiösa ceremoni, om man väljer att ha sådan.

Det intressanta är då att Kristdemokraterna har ett eget förslag, som vid sidan av övriga Alliansens förslag framstår som både genomtänkt och strukturellt korrekt. Det finns att läsa i sin helhet här, och går i korta drag ut på just att frånta alla religiösa samfund vigselrätten. Därpå ägnar man sig åt en liten glosexcercis där man inför ordet “giftermål” som begrepp för det lagliga avtal som numera kallas äktenskap. Det kan man väl tycka vad man vill om, men det går ändå inte att blunda för det faktum att av alla partier framstår Kristdemokraterna plötsligt som det minst konservativa, mest framåttänkande, och framför allt, minst indelande av trossamfund och religiösa i A- och B-lag.

Det hade jag inte väntat mig.

Sauna var alls ingen dålig film. Den har ett snyggt foto, och är välgjord som skräckfilm i det att man blir rädd på rätt ställen. Handlingen är lite svårförståelig, men det vet jag inte om det påverkar upplevelsen så mycket.

Värre är de historiska missarna. Filmen utspelar sig 1595, strax efter en av otaliga freder mellan Sverige och Ryssland, och handlingen följer de svenskar och ryssar som ska dra upp de nya gränserna i Karelen. Då är följande felaktigheter slående:

1. En av karaktärerna påstår sig ha blivit erbjuden en professur på Stockholms universitet.
   Som grundades 1878.
2. Fjäderpennorna som används för att skriva på gränstraktaten har för det första fjädrarna kvar, vilket ju kanske ser skoj ut på film, men är rätt opraktiskt egentligen, men har även stålspetsar, vidhäftade på något märkligt sätt, och inte de täljda spetsar man kunnat förvänta sig.
   Stålpennor uppfanns på 1800-talet.
3. En av karaktärerna har glasögon med skalmar som går bak till, men inte runt, öronen.
   Skalmar som tryckte mot tinningarna dök upp tidigt 1700-tal, och föregick dem som gick bak till öronen.
4. Gränstraktaten skrivs på ryska och…. finska.
   Ett svenskt officiellt dokument på finska, och bara finska, 1595? Hm.
5. Svenskarna har ingen tolk eller annan person kunnig i ryska med sig, utan förlitade sig på att ryssarna skrev “rätt” på den ryska versionen av traktatet.
   En sådan tillit till Arvsfienden förefaller något orimlig.
6. Det talas om att åka “tillbaka till Sverige”.
   Okej, man kan tolka detta som att de inte riktigt räknade Karelens tassemarker som tillhörande något land i egentlig mening, men troligare är nog att de gjorde den klassiska missen att kalla bara västra rikshalvan för Sverige, och den östra för Finland.

Det finns säkert fler.

Sånt här irriterar jag mig på.