De nordiska språken har, sedan åtminstone 1000 år tillbaka, två st. numerus (antalsformer), närmare bestämt singularis (ental) och pluralis (flertal). Pluralformen av ett ord bildas ofta med suffix (sluttillägg) till singularformen, eller genom så kallat nollplural, där pluralis är identiskt med singularis.
När suffix används kan dessa se ut på olika sätt beroende på ordets genus (kön). Vanligen används suffixen -er, -ar och -or.Ett suffix som dock inte används i nordiska språk för att bilda plural är -s.
Naturligtvis kan det diskuteras om detta suffix bör användas för att markera plural på engelska lånord, till exempel hit – hits, även om det nog tycks mig som att när ett ord används i svenska bör svensk grammatik appliceras, men att använda det på inhemska (nybildade) ord, till exempel sambo – *sambos (sambor) är bara befängt, liksom att använda det på lånord från andra språk än engelska, tex barista – *baristas (baristor, baristi/bariste).
Nu invänder kanske någon och menar att man kan visst ha plural-s på svenska, åtminstone när man talar om personer tillhörande en familj, tex Anderssons. Men så är det inte.
Germanska språk har något som kallas prepositionsstyrning. Med det menas att efter vissa prepositioner uppträder ett substantiv i ett visst kasus.
Utan att gå vidare in på vad ett kasus är kan i stället nämnas några exempel där prepositionen till styr att det följande substantivet skall stå i genitiv: till havs, till sjöss, till fots, till fjälls, till nöds och, just det, till Anderssons. Inte plural utan genitiv.
Nu skall jag dock sluta svamla om språkliga dumheter och i stället gå och sätta mig till bords och äta lunch, för att därefter gå till mötes med en helt vanlig man som råkar heta Andersson.
