Jag har väl vid något tillfälle hävdat ett och annat om äktenskap. I den här bloggen visserligen bara här. I övrigt har jag har dock sagt ett och annat.
Det som är slående med äktenskapet är att det är den enda juridiska avtalsform som kräver mer än de ingående parternas överenskommelse och, i förekommande fall, vittnen. I stället behövs något som kallas en “vigselförrättare”, som i Sverige kan vara av kyrkligt slag (Svenska Kyrkan), eller borgerligt slag (alla andra samfund samt icke-religiösa). De kyrkliga vigselförrättarna får automatiskt vigselförrättartillstånd i det att de vigs till präster i Svenska Kyrkan. Övriga får ansöka om denna ynnest, och i normalfallet blir det beviljat om något av följande villkor uppfylls:
a) man tillhör ett registrerat trossamfund som “behöver” en vigselförrättare
b) man bor i en kommun som “behöver” vigselförrättare
c) man heter Göran Persson.
Ett historiskt perspektiv på äktenskapet tör vara intressant. Enligt diverse källor tog det århundranden efter kristnandet av Sverige innan kyrkan hade uppnått den status att människor valde att vända sig till dem för vigsel. Hur eventuella religiösa ceremonier såg ut före kristnandet vet vi naturligtvis väldigt lite om, men slående är att begreppet “trolovning” verkar ha haft juridiskt värde såväl före som efter kristnandet.
Trolovningen var det tillfälle då de ingående parterna med ett handslag befäster sitt avtal. Det finns exempel på målningar från medeltiden då denna sed lyfts fram, såväl som skriftliga beskrivningar. En tolkning av handslaget är att det ansetts viktigt att båda parter ingått avtalet av fri vilja. I takt med att kyrkan lyckades driva igenom sin äktenskapsform tolkades trolovningsseden om till en för-lovning, ett avtal som ingicks före det att man stadsfäste det hela framför en präst.
Slående är också att trolovning fanns kvar som juridisk term i Sverige ända fram till 1915. Arvsrätt för barn födda utom och inom äktenskapet har länge varit olika, men trolovningsbarn utgjorde ett mellanting, med begränsad, men ändock, arvsrätt.
Slutsatsen av denna historiska utvikning torde vara att kyrkan i Sverige, såväl den katolska som den lutheranska, har bedrivit ett slags kampanj för att stadsfästa “sin” variant av äktenskapet, såsom den uppfattas av kristen dogma.
I ett samhälle där enligt lag religionsfrihet skall råda finns det föga utrymme för särbehandling av ett religiöst samfund framför andra. Likaledes finns det föga utrymme för inkorporerande av en religions ceremoni i lag. Äktenskapet, såsom det är definierat i lag, är ett avtal mellan två vuxna människor, som syftar till att reglera såväl deras som deras efterkommandes rättigheter i fråga om arv, skilsmässa, och så vidare. Det är inte, som Thorbjörn Fälldin med flera har påstått, en institution som syftar till att “säkerställa att livet förs vidare till nya generationer”.
I dag skriver RFSUs generalsektrerare på SvDs brännpunkt om att frånta religiösa samfund den juridiska vigselrätten, i likhet med hur det är i somliga andra länder. I ett samhälle där kyrkan utgjorde en stark myndighet med uttalat inflytande kan den juridiska kopplingen tyckas ha varit berättigad, men i det samhälle som vi har idag, där lagen dikterar att Svenska Kyrkan skall vara lika mycket eller litet ett samfund som Förenade Islamiska Församlingar i Sverige och Sveriges Asatrosamfund, bör naturligtvis såväl dess makt som dess juridiska inflytande minimeras.
Äktenskapet bör därför inte könsneutraliseras på ett sådant sätt att religiösa samfund skall tvingas viga människor vars kärlek och rättigheter de i sin unika visdom uppfattar som sämre eller mindre värda. I stället bör hela det religiösa inslaget tas bort ur lagstiftningen, och ersättas med en lag som, lustigt nog, liknar den av fordom utövade och hävdade trolovningen.
Vad sedan registrerade religiösa samfund, och andra klubbar, väljer att göra eller inte göra i sina ritualer, skall, så länge de följer svensk lag, inte bekomma vare sig svensk lag eller oss som väljer att inte tillhöra något religiöst samfund.