Så här i dagar då monarkin verkar perpetueras genom födelsen av Sveriges 75 prinsessa eller vad det kan röra sig om tycker jag det kan vara på sin plats att fundera ett ögonblick på alternativ till kungadöme.

Å ena sidan är förstås svaret enkelt. Motsatsen till monarki heter republik. Hur en republik är uppsatt kan däremot variera något.

De flesta republiker har en president. Hur presidenten utses däremot kan variera, antingen sker det genom direkta folkval eller genom att parlamentet utser presidenten. Likaledes varierar presidentens uppgifter med grundlag och land.

President är ett latinskt låneord som kan översättas med “den som sitter främst”, det vill säga en ordförande eller dylikt. Pre- betyder före och -sident är någon som sitter. På fornnordiska och modern isländska finns ordet forseti, som med förledet for- och efterledet -seti faktiskt betyder precis samma sak. På modern isländska används ordet helt enkelt som president.

Forseti är också namnet på en nordisk gud, som i myten sitter ordförande, dvs främst, när gudarna håller ting. Han har alltså en bestämd uppgift, och heter därefter. Oavsett religiös övertygelse tror jag att myten beskriver hur ting kan hållas, och i Forsetis fall, hur en ordförande bör agera.

Moderna presidenter, eller statschefer över huvud taget, har dock inte alltid så bestämda uppgifter som Forseti i myten.

För Sveriges riksdag är talmannen ordförande. För regeringen är det statsministern. Statschefen är visserligen ordförande för Utrikesnämnden, men är i övrigt en hövding snarare än en ordförande. Vad en hövding egentligen gör när det redan finns ordföranden för riksdag och regering, förutom att clowna inför andra hövdingar, är svårt att begripa, och ur demokratisk synvinkel inte särskilt lyckat.

Jag menar ju att det är bäst utan kung, och det vill jag även dra vidare till att det är bäst utan hövding över huvud taget. Vi har en ordförande, en forseti, för riksdagen, och vi har en för regeringen. Det kan räcka så.

För en av poängerna med att avskaffa monarkin måste vara att minska antalet clownande hödvingar, oavsett de utses genom lag eller samlag.

Vänta, menar hon inte “annars blir det sämre lön”?

Lena Ekberg, chef för Språkrådet, skriver i SvD att myten om att “kontakt med flera språk i tidig ålder är skadligt för befästandet av modersmålet” inte bör underblåsas. Gott, att detta är en falsk myt bekräftas rimligen av såväl flerspråkiga som enspråkiga.

—–

Sanna Rayman noterar att sittande amerikanske presidenten Barack Obama under sina första nio månader som president godkände lika många CIA-attacker som förre presidenten George W. Bush gjorde sina sista tre år som president, och att Guantánamo-fängelset kommer finnas kvar även under 2010. Kan vi eller kan vi inte? Hur ska vi ha det egentligen?

—–

FPs landsmöte sa nej till partistyrelsens förslag om obligatorisk “medborgarkurs” för blivande medborgare. En dylik kurs skulle, om jag förstår det hela rätt, lära ut en “gemensam värdegrund”, vad det nu innebär. Det som är mest slående i SvDs artikel torde ändå vara: “Folkpartiet måste vara tydligt i sin integrationspolitik och våga peka på problem för att inte lämna fältet öppet för Sverigedemokraterna.” Visserligen röstade partiet nej till att göra medborgarkursen obligatorisk, men den finns kvar som något man vill skall erbjudas till alla invandrare. Valet står alltså mellan FP och SD gällande vilket parti som har den “bästa” integrationspolitiken? Jag var inte medveten om att det var en fråga.

—–

Sanna Rayman kåserar vidare om MPs flört med “latteliberalerna” och åminner om att en grön röst i själva verket är en rödgrön röst. Väl så, men med tanke på FPs medborgarkurs kanske det ändå behövs mer än denna insikt för att hindra “latteliberalernas” exodus vänsterut.

—–

Clowns to the left of me, jokers to the right.